Världen är en fruktansvärd plats. Orättvisor precis överallt.
En del får vara med om mer än en människa ska behöva.
Under några månader har jag fått följa M och hennes graviditet genom att vi har varit med i samma mammagrupp på facebook. Trots att vi aldrig träffats så har det känts som att vi känner varandra.
Hela graviditeten har varit jobbig, sammandragningar tidigt, minskade fosterrörelser, oro och en bebis som låg på tok för mycket under kurvan i vikt.
Nu var hon i vecka 37 och senast på fredag skulle hon ha sin dotter i famnen.
Idag var hon hos barnmorskan, där hon inte kunde hitta något hjärtljud, blev då skickad till förlossningen. Där hon fick beskedet, dottern levde inte längre.
Detta beskedet skulle klubba vem som helst, jag hade aldrig klarat det. Men för stackars M och hennes familj var beskedet ännu värre, då hon redan förlorat ett barn.
Hela dagen har jag mått illa, haft ont i magen och gråtit för hennes skull. På vrågärdet brinner ett ljus för hennes två änglar!
Man känner sig så liten när sånt här händer, man vill så gärna göra något men inget känns tillräckligt!
Jag känner mig så fruktansvärt hemsk som skällt på Lucas, vart arg, tyckt att han har vart jobbig osv.
Skulle aldrig klara av att förlora honom, Joel eller något barn överhuvudtaget! Aldrig.
Ska försöka sova nu.
Alla mina tankar är hos dig och din familj M!
V ville ha sin lillasyster hos sig <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar