Deprimerande

Ligger i sängen och lyssnar på en son som drömmer och en sambo som snarkar.
Tankarna flyger iväg som vanligt!
Jag är nöjd men ändå så jävla missnöjd, konstigt det där. Att man kan trivas jättebra med livet ena sekunden och nästa sekund poppar all skit upp i huvudet och förstör.
Har inte ätit mina mediciner sen jag fick veta att jag var gravid, alltså 10 veckor, fortfarande skakar jag som ett asplöv, har svårt med andningen och gråter mest hela tiden.
Kan tydligen ta upp emot ett halvår innan man riktigt vant sig av med dom!
Måste ändå va lite stolt över att jag "bara" haft 4 attacker på dessa 10 veckorna och det var precis i början.
Det är nära varje dag men jag kämpar emot! Små ord, blickar, en ond tanke, ett misslyckande, ja allt kan lösa ut det. Hopplöst!

Är trött på en del människor i min omgivning! Såna som inte kan glädjas åt någon annans lycka. Såna som favoriserar, som är avundsjuka, som ljuger och snackar skit! Såna människor hade jag mer ön gärna suddat ut ur mitt liv.
Synd att dessa människor inte går att välja bort!

Nä nu får jag försöka sova. Skola och jobb imorgon. Fy på mig!
Jag som måste ta det lugnt och ligga hemma, aldrig i livet!

Godnatt!